Rakel delat med tio

Omslag Rakel delat med tio

Tova Gerge (2013)

Rakel delat med tio är ett strängt ömt personporträtt, ett språk som spårar ur. Texten följer Rakel eller Rakel följer texten längs berättelser, rörelser, rötter. Rakels kusin säger: stå inte ensam under ett träd när det åskar, sov inte under gullregn, tro inte att världen blir till intet när du tar farväl. Rakel säger nästan inget men har ett huvud och en vänsterhand som vet att världen vränger, och att varje vrängning kan bli den som tippar allt igen.

Rakel delat med tio ges ut av FEL Förlag i samarbete med Dockhaveri.

Boken finns att köpa t ex på Adlibris och på Bokus.

PRESS
Helsingsborgs Dagblad om Rakel, 2013-02-07
Tidningen Kulturen om Rakel, 2013-02-25
Intervju med Tova i Tidningen Kulturen, 2013-03-20
Dagens Nyheter om Rakel, 2013-10-31

 
Tova Gerge
Att göra en kontrollerad, skriftlig jagframställning är som att städa i sin identitet. Vissa berättelser flyttar tillfälligt in i garderoben. Andra ställs fram i extra fördelaktigt ljus. Ytor poleras. Spår av tidigare besökare döljs. Kanske fylls en fruktskål.
 
[Hudfärg, ögonfärg, färg på tänderna]
 
Ofta tillåts därefter en ny besökare kliva in i jagframställningen, försöka läsa den. Beroende på hur denna besökare läser kan jagframställningen framstå som mer eller mindre solid vid besiktning. Kanske inger det städade utrymmet lugn.
 
[Ålder, genusuttryck, klasstillhörighet]
 
Det kan även hända att besökaren får en orolig känsla. Kanske har någonting motbjudande glömts kvar i framställningen. Kanske stiger ett mummel ur väggarna, hörbart för den som har ett sinne för spöken. Kanske är det helt enkelt alldeles för rent.
 
[Språk, sociolekter, röstomfång]
 
Allt detta kan ske, trots att städningen försökt besvärja mötets kontrollöshet och göra idén om identitet – idén om att någon är en och den samma – gripbar. Städningen hoppas att både värd och besökare ska hitta sina respektive positioner, kunna orientera sig, kunna avgöra vem som är vem. Städningen hoppas att alla inblandade ska kunna färdas genom jagframställningen med klara roller, med ett tydligt minne av hur en människa bör gå till väga för att kännas igen.
 
[En kropp som syns och känns]
 
Att göra en kontrollerad, skriftlig jagframställning är att ge sig själv möjligheten att stöka i sin identitet. Det går att skriva fram smutsen i subjektet, våldet med vilket gränserna dragits kring huden. Det går att hävda att berättarens jag inte är ensamt om att bebo identiteten. Eller att identiteten inte är en bostad, utan en belamrad genomfart där någon ändå måste sova – att många klivit kors och tvärs över denna plats, stört sömnen, ätit av frukten, medfört en gåva eller flyttat på väggar.
 
[En social och sexuell historia]
 
När besökaren kliver in i de andra besökarnas fotspår kan den inte rimligtvis stöka mer än vad andra redan stökat. Kanske inger den belamrade genomfarten just därför en känsla av att vara hos sig själv.
 
[Matvanor, brödjobb, dryckesvanor]
 
Kanske känner besökaren att den lika gärna hade kunnat vara värden. Kanske känner besökaren att någon måste städa.
 
[Sätten att slå sig ner vid ett skrivbord]
[Sätten på vilka ett skrivbord tar form]
[System av möjliga rörelser i rummen]
[Sätt att placera ut tingen emellan oss]

This entry was posted in . Bookmark the permalink.